Nu har det gått nästan 4 veckor sedan de hemska ordet kom ut från hans mun... I fyra veckor har jag kämpat med sorgen över ett helt underbart förhållande som tagit slut utan att jag ens fick en chans.. Han tog beslutet själv och han valde den vägen själv utan att inkludera mig. Sveket känns bara mer och mer. I fyra veckor har jag vänt ut och in på mig själv, varit upp och ner och tagit reda på, tänkt, på de alternativ som finns.

Första dagarna satt jag och grät nonstop. Jag förstod inte vad som hade hänt. Helt plötsligt ville han nye va med mig, vi hade setts varje dag i tre och ett halvt år, och nu helt plötsligt fick jag inte ens ett sms ifrån honom.

Ju mer tiden gått, ju mer har jag fått reda på. Han har känt att något inte stämt mellan oss lång tid innan allting hände.. Han berättade att det var känslor han sköt undan men ändå (!) så visste han att dom fanns där! Men utan att säga ett ljud till mig! Hur kan man bara där låta bli att dela med sin partner om sina tvivel? Jag gick omkring och trodde att allt var så bra, att vi var på väg in i vardagsrutiner bara och tro mig, jag berättade för honom hur jag kände och svaret jag fick var: "det är ju bra som vi har det."Kunde han inte nämnt nånting där? Att detta känns inte ok, vi kanske ska avvakta med att försöka få barn just nu??Jag känner mig mer och mer dum och naiv och blind-hur länge gick han och tänkte på detta? Hur många anade det utifrån?Alla vi sagt det till att han gjorde slut, chockas... Dom hade alltid sett oss som ett starkt och harmoniskt par.. Det trodde jag också.. Han lurade alla... Och jag var dum att tro på honom... När han sa att vi skulle va tillsammans en bra stund till... Att han aldrig skulle såra mig eller göra mig illa.. Det var inte sant.. Ingen har någonsin gjort mig så illa som han..

Dessa fyra veckor har handlat om att jag ska få gå vidare, åtminstone ett steg längre fram, han e redan klar och över vårat tre-åriga förhållande och en graviditet..Vi har setts, och vi har hörts på telefon/sms... Jag har haft jättesvårt att släppa honom, det vi hade och har... De senaste gångerna har varit lättare..Jag har varit på möten med kurator, psykolog, soc., skickat iväg jobbansökningar och kollat efter lägenhet. Varför vet jag egentligen inte... Jag vet faktiskt inte ännu hur det komma bli...

Han säger avbryt.. Det är inte så lätt... Detta ÄR och har alltid varit ett efterlängtat barn, och det var aldrig något jag sökte efter innan jag träffade han... Hade det endast handlat om att jag önskade ett barn så hade valet varit lätt... Så är inte fallet... Jag ville ha barn med en man jag älskade, såg en trygghet med, en framtid och en jag inte skulle kunna vara utan... Det var han...

Han säger att han önskar att jag avbryter för att det är det schysta mot barnet... Det är inte min dröm heller att låta ett barn växa upp mellan två människor vars förhållande inte existerar längre. Ingen trygghet i att ha mamma och pappa där jämt, men så finns det många som har växt upp och har skilda föräldrar som dom en gång sett tillsammans...

Han säger att det kommer att förstöra våra liv... Att han inte vill ha det för att för han är det inget liv..Jag är vilsen och splittrad än...

Praktiskt: än så länge varken jobb i höst endast i sommar, egen lägenhet (ja har underbara föräldrar som öppnat sitt hus för mig, som puschar mig och säger att jag är välkommen så länge jag vill och mer därtill), ingen stöttande partner...

Det är på det praktiska och materialistiska sakerna mitt huvud har fokuserat på... Väldigt mycket.

På senare tid har jag inte kunnat förnekat mina känslor för kämpen i min mage.. Japp, hen är ännu där och ser friskt ut :)

Hur kan jag ta hand om ett barn när jag faktiskt inte har allting redo i mitt liv för den? Hur kan jag behålla ett barn när dens pappa är den som sårat och förstört mig mest? Hur kan jag lita på att han inte vänder den ryggen också? Hur kan jag förneka mina känslor...?

Jag vet att om JAG väljer att behålla så ordnar sig det praktiska. Jag är ingen som slutar kämpar för att få ett jobb, jag är inte rädd för att ta vilket jobb som helst, jag har jobbat på McDonalds och som städare. Jag har precis gått en utbildning som borde ge mig mer att stå på. En lägenhet komma när det finns ekonomi, det kan bara ta längre tid. Jag vet att jag skulle göra allt för mitt barn! Ge den all den kärlek jag har och all den tryggheten som jag har!

Men... Om jag tar beslutet att jag vill behålla för att jag vill, så kommer han ändå att kräva mera av mig och min energi... Han kommer inte vara där under resten av graviditeten.. Han kommer inte att vara där under födelsen... Han kommer inte att vara där den första tiden och 24timmars jouren... Han kommer sen, och kräva tid med barnet för att då är det hans också... Men nu vill han inte ens ha det...Jag kan aldrig få ställa villkoren utefter vad jag behöver eller vill... Jag står och skriker i ett rum utan att bli hörd... Mitt liv är tomt... Ett efterlängtat barn måste kanske sluta sin kamp för att dens "pappa" inte vill vara med nu... Då måste jag kämpa... Å sedan kämpa igen och igen och igen...

Är det schyste mot ett barn?

Jag kommer aldrig få denna chansen igen... Tro mig, sveket och hålet i mig är så stort att det kommer krävas mycket för att jag ska våga lita på någon igen så, och ännu längre tid för att våga vara så sårbar igen..

Men jag är rädd... Jag är rädd för att jag måste avbryta.. Sörja ett barn som aldrig fick finnas... Läka i fred och bli någorlunda hel... Leva ett liv utan någonting i det...

Jag är rädd för att behålla... Behålla ett barn vars pappa inte vill ha den idag, men kommer ta sitt ansvar endast för att han måste... Måste kämpa för att både den och jag ska få må bra i livet och ge den allt jag kan... Behöva lämna ifrån mig en del av mig en längre period, en som JAG fått kämpa för, för att se på när en annan tjej tar över om ens för en stund... Rädd för att jag inte komma räcka till eller orka... Rädd för vad den ska behöva gå igenom bara för att jag nu har en relation till den...

Jag är så vilsen, förvirrad och rådlös ännu... Jag måste få kontakt med vad jag egentligen vill!! Ingen ska någonsin behöva få gå igenom detta!! Jag måste göra något drastiskt snart!

Jag är imorgon i vecka 14... På måndag, exakt fyra veckor sedan han vände upp och ner på min värld, så har jag bokat in en tid för ett avbrytande... Jag vet vet inte alls hur jag kommer göra då... Jag sörjer... Jag sörjer att jag ev. kan gå ut på måndag ur rummet och inte vara gravid längre... Som det är nu, så kan det bli båda... Och jag hoppas! För min skull! Att jag då vet vad jag gör och att jag gör rätt!

Jag har inte skrivit på länge, och jag hade bara gjort två inlägg :P tycker att dom inläggen säger mycket dock om hur jag kände för ett tag sedan. Jag var redo att börja en familj och ett liv med en man jag älskade. Jag trodde aldrig att jag kunde få vara så lycklig som med han, han var underbar och det som plågade mig var att jag inte kunde bli gravid och att min framtid i yrkeslivet var väldigt oklar. Det är den ännu men livet kan ta drastiska vändningar i en riktning man aldrig trott...Jag trodde att vi hade ett förhållande som få får uppleva. Vi hittade ännu på saker tillsammans, älskade att träffa våra familjer för min tyckte väldigt mycket om honom och jag tyckte otroligt mycket om hans :) vi hade en trygghet i varandra, en vardag och massa äventyr framför oss och vi års ville samma sak! Trodde jag...I mars i år plussade jag. Jag var gravid! Det blev en sådan chock då jag verkligen trodde att det inte skulle funka, och inte han heller... Jag förstod inte att det var sant! Jag blev orolig, jag har ju inget säkert jobb mer än över sommaren, men jag skulle inte ge upp. Jag skulle hitta något! Han ville inte ta till sig nyheten, men han sa att han inte ville få upp förhoppningarna för att de ännu va så tidigt, det kunde ännu försvinna. Jag accepterade detta. Jag hade ju själv svårt att förstå å tajmingen va lite Kinas, men inget vi bet kunde fixa tillsammans.Vi gick och fick det bekräftat i vecka 7+, jag var orolig och tog flera tester för att se att den inte försvann. Jag kunde inte hålla mig utan berättade för några vänner, och allt eftersom blev nyheten mer och mer verklig! Jag kollade upp varje dag:vad händer nu? Hur utvecklas den? Vad ska jag tänka på?Jag försökte bjuda in honom, berätta att jag mådde illa, att jag var helt slut och trött om dagarna, och att jag verkligen hoppades att jag inte skulle göra något fel och mista den... Han lyssnade, men tog ändå avstånd... Jag förstod nye varför, men lät det va, han skulle ju få smälta allt i sin takt, det är ju en stor händelse i livet.Han var ute med jobbet flera gånger, svarade inte på sms och kom hem sent, klart jag blev irriterad men. Tänkte att detta va något han behövde göre, innan allt blev allvarligt.. Jag ville gärna också ut, ta en öl och njuta av sommaren men jag ville hellre vara gravid och få njuta av det, det var ju helt underbart!I vecka 8+ åkte vi och berättade för mina föräldrar och min systers familj. Dom blev så glada! Dom anade ingenting :) Han var med och ville berätta, jag visste att han inte ville egentligen för som han sa så va det så tidigt, han ville vänta tills dom rekommenderade att berätta i vecka 12, men jag ville ifall något skulle hända så skulle dom va insatta och vi skulle slippa berätta o. Varför vi skulle va ledsen.I vecka 10+ gick vi på ett andra ultraljud för att se hur den utvecklats. Armar, ben, huvud syntes och den rörde sig :D det va helt fantastiskt att se! Jag skulle kunna tittat hela dagen om jag fick och jag tittade på han, och han log :D jag tänkte att nu fattade han också, vi skulle bli föräldrar till VÅRAT barn som låg i min magen :D Detta var på onsdagen...På torsdagen visade jag mina föräldrar dom bilderna och jag va så lycklig, visst stressad över jobb men jag kände att det skulle lösa sig och om två veckor skulle vi få berätta för alla våra närmaste. Jag längtade så.På fredagen var han ute med jobbet igen, jag var och firade min pappas födelsedag på kvällen, men han valde att gå och festa, vilket jag förstod, det var afterwork me jobbet och ett avtack för en som skulle sluta. Ska erkänna att jag var lite putt för att jag ville också hitta på något, men orkade inte, jag var för trött så jag hyrde filmer som jag inte såg för att jag blev så trött. Jag samsade till honom, kollade om han hade trevligt-inget svar. Jag smsade honom och sa godnatt- inget svar. Jag smsade honom att han skulle väcka mig när han kom hem så att vi kunde kramas-inget svar. Jag smsade honom när jag vaknade kl 2.30 och frågade om jag skulle hämta honom eftersom jag ändå va vaken- inget svar, så jag ringde, tänkte att han inte hörde mobilen eller va lite för ofokuserad för att kunna smsa- men han skulle prompt gå hem. Kl 3 kom han hem. Jag var trött och irrriterad, kände mig ledsen och avvisad för att han ignorerat mig hela kvällen. Och jag fick knappt ett hej och godnatt, och absolut ingen godnattpuss, för som han sa så luktade han sprit och rök.På lördagen tänkte jag att jag skulle sura lite, visa att jag var missnöjd med gårkvällen för att han inte ens kunde skicka ett sms... Han sa inte mycket den morgonen... Jag fick ingen puss nu heller... Och ja blev mer ledsen och irritera. Jag skulle iväg och träffa min mamma och ringde och bestämde tid me henne. När jag la på undrade han när jag skulle komma hem, för att vi behövde prata..."Vi behöver prata"... Hur många vet vad det betyder? Det kändes inte rätt sa han... Jag är inte rätt person för honom att skaffa barn med... Han vill ta bort det... På 10 minuter har allting ändrats... Han vill inte det här och inte med mig... Från att ha varit så rätt till så fel- hur kan det hända? Känslorna hade förändrats och han hade vetat det en tid... Utan att ha sagt något. Vi hade lovat varandra sen första början 3,5 år tillbaka att alltid säga om något kändes fel så att den andra personen skulle få en chans!Jag fick aldrig en chans... Jag hade varit så naiv... Trott att allt var bra och att vi skulle lösa detta för att detta va vad vi ville just nu. Vi ville ha ett barn, ett långt liv tillsammans...Nu står jag inför ett val... Att behöva avbryta en efterlängtad och planerad graviditet eller att bli ensamstående mamma och kämpa mig upp igen ....Hur kan livet vända så tvärt utan att man själv såg det...?

Ännu en negativ månad. Jag vill verkligen inte vara den som klagar och tycker synd om sig själv, men det var just därför som jag började skriva, för att få ut mina tankar och känslor utan att det ska svämma över,Var inne på en väns FB, och det finns så mycket bilder och kommentarer om hur hon längtar tills bebisen som ska komma, ska komma innan månadens slut.... Det är jättefina bilder, det är jättehärligt att se henne så glad och entusiastisk- vad skulle inte jag ha varit? Jag kan bara tänka mig att jag skulle vilja visa det ännu mer än va hon gör, jag hade velat skrikit ut det högt! Men... Det är som ett ämne som är tabu... Man ska vara glad, prata om sitt illamående, men jag kan ju inte då berätta om min oro.... Jag kan ju inte förstöra den glada nyheten och säga: "vad trevligt att ni ska ha barn, men för oss verkar det inte funka. Nä, vi kan nog inte få barn som de ser ut nu. Men jätte glad för eran skull"Är det fel att känna sig så som jag känner mig när jag ser allt? Jag blir glad för deras skull, men samtidigt blir det en påminnelse på mina egna drömmar som känns så långt borta.... Är det något fel att känna sig ledsen och vilja gå ut från rummet när ännu en vän berättar den glada nyheten och förklarar hur jobbigt det är att må illa. Jag skulle önska att jag fick må illa som ni! Jag vill bara gå ut ur rummet, stänga dörren och skrika och gråta okontrollerat. Jag vill bli hörd! Ja, jag är avundsjuk, klart jag önskar att det var jag och min sambo som glatt berättade för allt och alla att snart ska vi bli tre. Klart jag vill att det är mig alla kramar och frågar om det går bra, det är självklart MEN jag är inte heller känslokall, jag glädjs med dem, men känner också lite min egen smärta... Samtidigt vill jag inte heller bli behandlad som att man inte får prata om detta lyckoämne när jag är i närheten. Det är ju så det känns, det känns som att de som vet om min oro välja att inte prata om barn alls, överhuvudtaget. Varför är det så?En vän, som jag anförtrott mig åt sa att jag inte ska oroa mig, att det kommer att ske när det sker, att hon förstod mig och kunde känna de jag känner...??? Hur kan man det när varje människa är unik? Min rädsla, min oro, mitt liv... Nu väljer hon att inte prata om det, för att jag blev ledsen när jag berättade...nu finns det ingen som kan lyssna, och bara lyssna. Säg inget, gör inget, bara lyssna. Säg inget, gör inget, bara lyssna och hör va jag säger. Jag tycker inte illa om någon som det kanske låter här, det är bara min egen önskan som är ett tyst skrik inom mig varje dag...

Idag är det 1 år sedan jag och min sambo bestämde oss för att sluta med preventivmedel för att försöka skaffa ett barn.Jag har i hemlighet önskat mig så länge att bilda en familj, fast i verkligheten jag aldrig trodde det skulle hända. Inte p.g.a Något fysiskt fel utan för att jag helt enkelt aldrig hittat någon som jag velat ha det med eller någon som jag trodde skulle vilja ha det med mig. När någon frågat mig förr när eller om jag komma skaffa barn har jag alltid svarat med en fnysning och att detta inte är något för mig, för att dölja de känslor och drömmar jag egentligen hade.Så en dag träffade jag min nuvarande sambo! Nu ska jag inte uttrycka mig i alltför stor klyscha men, jag förstår dom som säger att man visste att detta var den man skulle ha en framtid med! Jag kände en trygghet i denna man som jag aldrig känt förr, och jag kände det mer och mer ju mer vi sågs att detta var någon som jag vill dela familj med en dag!Så, efter två år tillsammans kom vi fram till det, att nu ska vi försöka. Lyckan var obeskrivbar! Jag kände det som "att nu händer det verkligen! Nu ska även jag få min dröm!" Klart vi diskuterade det en hel del då jag studerade och jobbframtiden var/är osäker, men vi skulle fixa det! Som så många andra,, tror jag, kollade man den första månaden, även fast inga gravidtetsttecken fanns...men jaja, vi visste att detta inte skulle komma direkt! Lyckan över att ens försöka fortsatte värma oss. Jag blev ivrig och berättade för två vänner, varav en precis fött barn.Andra månaden kom och gick... ett test till hamnade i sopkorgen, negativt... Ingen fara, detta händer ju oftast inte på en gång.Tredje månaden... negativt... Jag visste ännu att det inte hända första gångerna man försöker, så energin var ännu på topp. Fanns så mycket annat vi måste hinna med ändå och fokusera på. Fjärde månadens försök... Jag talade om min oro, fast jag vet att det tar månader ibland år innan nånting händer överhuvud taget. Min sambo delade mina tankar men han är stark och förnuftig. Han är den som håller mig på jorden, ännu nånting mer jag älskar honom för. Femte månaden... negativt... Nu berättade även 2 vänner för mig att de, efter 3 respektive 6 månaders försök äntligen blivit gravida!Jag blev jätteglad för deras skull, men när båda berättade om deras oro innan, efter bara dessa långa månader att de funderade själva på om det kanske inte skulle funka för dem. Detta ökade bara mina funderingar på att om dom var oroliga, kanske det är okej för mig att undra..?Idag, 1 år efter att vi började försöka, startar jag en blogg... en blogg om tankar, funderingar, oron, hopplöshet, glädje, förvirring och allt iaf jag går igenom. Jag kände att jag, på ett anonymt sätt, vill sätta ord på och uttrycka min oförståelse och nedstämdhet blandat med styrkan att vara glad utåt!