Ännu en negativ månad. Jag vill verkligen inte vara den som klagar och tycker synd om sig själv, men det var just därför som jag började skriva, för att få ut mina tankar och känslor utan att det ska svämma över,Var inne på en väns FB, och det finns så mycket bilder och kommentarer om hur hon längtar tills bebisen som ska komma, ska komma innan månadens slut.... Det är jättefina bilder, det är jättehärligt att se henne så glad och entusiastisk- vad skulle inte jag ha varit? Jag kan bara tänka mig att jag skulle vilja visa det ännu mer än va hon gör, jag hade velat skrikit ut det högt! Men... Det är som ett ämne som är tabu... Man ska vara glad, prata om sitt illamående, men jag kan ju inte då berätta om min oro.... Jag kan ju inte förstöra den glada nyheten och säga: "vad trevligt att ni ska ha barn, men för oss verkar det inte funka. Nä, vi kan nog inte få barn som de ser ut nu. Men jätte glad för eran skull"Är det fel att känna sig så som jag känner mig när jag ser allt? Jag blir glad för deras skull, men samtidigt blir det en påminnelse på mina egna drömmar som känns så långt borta.... Är det något fel att känna sig ledsen och vilja gå ut från rummet när ännu en vän berättar den glada nyheten och förklarar hur jobbigt det är att må illa. Jag skulle önska att jag fick må illa som ni! Jag vill bara gå ut ur rummet, stänga dörren och skrika och gråta okontrollerat. Jag vill bli hörd! Ja, jag är avundsjuk, klart jag önskar att det var jag och min sambo som glatt berättade för allt och alla att snart ska vi bli tre. Klart jag vill att det är mig alla kramar och frågar om det går bra, det är självklart MEN jag är inte heller känslokall, jag glädjs med dem, men känner också lite min egen smärta... Samtidigt vill jag inte heller bli behandlad som att man inte får prata om detta lyckoämne när jag är i närheten. Det är ju så det känns, det känns som att de som vet om min oro välja att inte prata om barn alls, överhuvudtaget. Varför är det så?En vän, som jag anförtrott mig åt sa att jag inte ska oroa mig, att det kommer att ske när det sker, att hon förstod mig och kunde känna de jag känner...??? Hur kan man det när varje människa är unik? Min rädsla, min oro, mitt liv... Nu väljer hon att inte prata om det, för att jag blev ledsen när jag berättade...nu finns det ingen som kan lyssna, och bara lyssna. Säg inget, gör inget, bara lyssna. Säg inget, gör inget, bara lyssna och hör va jag säger. Jag tycker inte illa om någon som det kanske låter här, det är bara min egen önskan som är ett tyst skrik inom mig varje dag...

Idag är det 1 år sedan jag och min sambo bestämde oss för att sluta med preventivmedel för att försöka skaffa ett barn.Jag har i hemlighet önskat mig så länge att bilda en familj, fast i verkligheten jag aldrig trodde det skulle hända. Inte p.g.a Något fysiskt fel utan för att jag helt enkelt aldrig hittat någon som jag velat ha det med eller någon som jag trodde skulle vilja ha det med mig. När någon frågat mig förr när eller om jag komma skaffa barn har jag alltid svarat med en fnysning och att detta inte är något för mig, för att dölja de känslor och drömmar jag egentligen hade.Så en dag träffade jag min nuvarande sambo! Nu ska jag inte uttrycka mig i alltför stor klyscha men, jag förstår dom som säger att man visste att detta var den man skulle ha en framtid med! Jag kände en trygghet i denna man som jag aldrig känt förr, och jag kände det mer och mer ju mer vi sågs att detta var någon som jag vill dela familj med en dag!Så, efter två år tillsammans kom vi fram till det, att nu ska vi försöka. Lyckan var obeskrivbar! Jag kände det som "att nu händer det verkligen! Nu ska även jag få min dröm!" Klart vi diskuterade det en hel del då jag studerade och jobbframtiden var/är osäker, men vi skulle fixa det! Som så många andra,, tror jag, kollade man den första månaden, även fast inga gravidtetsttecken fanns...men jaja, vi visste att detta inte skulle komma direkt! Lyckan över att ens försöka fortsatte värma oss. Jag blev ivrig och berättade för två vänner, varav en precis fött barn.Andra månaden kom och gick... ett test till hamnade i sopkorgen, negativt... Ingen fara, detta händer ju oftast inte på en gång.Tredje månaden... negativt... Jag visste ännu att det inte hända första gångerna man försöker, så energin var ännu på topp. Fanns så mycket annat vi måste hinna med ändå och fokusera på. Fjärde månadens försök... Jag talade om min oro, fast jag vet att det tar månader ibland år innan nånting händer överhuvud taget. Min sambo delade mina tankar men han är stark och förnuftig. Han är den som håller mig på jorden, ännu nånting mer jag älskar honom för. Femte månaden... negativt... Nu berättade även 2 vänner för mig att de, efter 3 respektive 6 månaders försök äntligen blivit gravida!Jag blev jätteglad för deras skull, men när båda berättade om deras oro innan, efter bara dessa långa månader att de funderade själva på om det kanske inte skulle funka för dem. Detta ökade bara mina funderingar på att om dom var oroliga, kanske det är okej för mig att undra..?Idag, 1 år efter att vi började försöka, startar jag en blogg... en blogg om tankar, funderingar, oron, hopplöshet, glädje, förvirring och allt iaf jag går igenom. Jag kände att jag, på ett anonymt sätt, vill sätta ord på och uttrycka min oförståelse och nedstämdhet blandat med styrkan att vara glad utåt!