Idag är det 1 år sedan jag och min sambo bestämde oss för att sluta med preventivmedel för att försöka skaffa ett barn.Jag har i hemlighet önskat mig så länge att bilda en familj, fast i verkligheten jag aldrig trodde det skulle hända. Inte p.g.a Något fysiskt fel utan för att jag helt enkelt aldrig hittat någon som jag velat ha det med eller någon som jag trodde skulle vilja ha det med mig. När någon frågat mig förr när eller om jag komma skaffa barn har jag alltid svarat med en fnysning och att detta inte är något för mig, för att dölja de känslor och drömmar jag egentligen hade.Så en dag träffade jag min nuvarande sambo! Nu ska jag inte uttrycka mig i alltför stor klyscha men, jag förstår dom som säger att man visste att detta var den man skulle ha en framtid med! Jag kände en trygghet i denna man som jag aldrig känt förr, och jag kände det mer och mer ju mer vi sågs att detta var någon som jag vill dela familj med en dag!Så, efter två år tillsammans kom vi fram till det, att nu ska vi försöka. Lyckan var obeskrivbar! Jag kände det som "att nu händer det verkligen! Nu ska även jag få min dröm!" Klart vi diskuterade det en hel del då jag studerade och jobbframtiden var/är osäker, men vi skulle fixa det! Som så många andra,, tror jag, kollade man den första månaden, även fast inga gravidtetsttecken fanns...men jaja, vi visste att detta inte skulle komma direkt! Lyckan över att ens försöka fortsatte värma oss. Jag blev ivrig och berättade för två vänner, varav en precis fött barn.Andra månaden kom och gick... ett test till hamnade i sopkorgen, negativt... Ingen fara, detta händer ju oftast inte på en gång.Tredje månaden... negativt... Jag visste ännu att det inte hända första gångerna man försöker, så energin var ännu på topp. Fanns så mycket annat vi måste hinna med ändå och fokusera på. Fjärde månadens försök... Jag talade om min oro, fast jag vet att det tar månader ibland år innan nånting händer överhuvud taget. Min sambo delade mina tankar men han är stark och förnuftig. Han är den som håller mig på jorden, ännu nånting mer jag älskar honom för. Femte månaden... negativt... Nu berättade även 2 vänner för mig att de, efter 3 respektive 6 månaders försök äntligen blivit gravida!Jag blev jätteglad för deras skull, men när båda berättade om deras oro innan, efter bara dessa långa månader att de funderade själva på om det kanske inte skulle funka för dem. Detta ökade bara mina funderingar på att om dom var oroliga, kanske det är okej för mig att undra..?Idag, 1 år efter att vi började försöka, startar jag en blogg... en blogg om tankar, funderingar, oron, hopplöshet, glädje, förvirring och allt iaf jag går igenom. Jag kände att jag, på ett anonymt sätt, vill sätta ord på och uttrycka min oförståelse och nedstämdhet blandat med styrkan att vara glad utåt!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har det gått nästan 4 veckor sedan de hemska ordet kom ut från hans mun... I fyra veckor har jag kämpat med sorgen över ett helt underbart förhållande som tagit slut utan att jag ens fick en chans.. Han tog beslutet själv och han valde den vägen s...

Jag har inte skrivit på länge, och jag hade bara gjort två inlägg :P tycker att dom inläggen säger mycket dock om hur jag kände för ett tag sedan. Jag var redo att börja en familj och ett liv med en man jag älskade. Jag trodde aldrig att jag kunde ...

Ännu en negativ månad. Jag vill verkligen inte vara den som klagar och tycker synd om sig själv, men det var just därför som jag började skriva, för att få ut mina tankar och känslor utan att det ska svämma över,Var inne på en väns FB, och det finns ...