Jag har inte skrivit på länge, och jag hade bara gjort två inlägg :P tycker att dom inläggen säger mycket dock om hur jag kände för ett tag sedan. Jag var redo att börja en familj och ett liv med en man jag älskade. Jag trodde aldrig att jag kunde få vara så lycklig som med han, han var underbar och det som plågade mig var att jag inte kunde bli gravid och att min framtid i yrkeslivet var väldigt oklar. Det är den ännu men livet kan ta drastiska vändningar i en riktning man aldrig trott...Jag trodde att vi hade ett förhållande som få får uppleva. Vi hittade ännu på saker tillsammans, älskade att träffa våra familjer för min tyckte väldigt mycket om honom och jag tyckte otroligt mycket om hans :) vi hade en trygghet i varandra, en vardag och massa äventyr framför oss och vi års ville samma sak! Trodde jag...I mars i år plussade jag. Jag var gravid! Det blev en sådan chock då jag verkligen trodde att det inte skulle funka, och inte han heller... Jag förstod inte att det var sant! Jag blev orolig, jag har ju inget säkert jobb mer än över sommaren, men jag skulle inte ge upp. Jag skulle hitta något! Han ville inte ta till sig nyheten, men han sa att han inte ville få upp förhoppningarna för att de ännu va så tidigt, det kunde ännu försvinna. Jag accepterade detta. Jag hade ju själv svårt att förstå å tajmingen va lite Kinas, men inget vi bet kunde fixa tillsammans.Vi gick och fick det bekräftat i vecka 7+, jag var orolig och tog flera tester för att se att den inte försvann. Jag kunde inte hålla mig utan berättade för några vänner, och allt eftersom blev nyheten mer och mer verklig! Jag kollade upp varje dag:vad händer nu? Hur utvecklas den? Vad ska jag tänka på?Jag försökte bjuda in honom, berätta att jag mådde illa, att jag var helt slut och trött om dagarna, och att jag verkligen hoppades att jag inte skulle göra något fel och mista den... Han lyssnade, men tog ändå avstånd... Jag förstod nye varför, men lät det va, han skulle ju få smälta allt i sin takt, det är ju en stor händelse i livet.Han var ute med jobbet flera gånger, svarade inte på sms och kom hem sent, klart jag blev irriterad men. Tänkte att detta va något han behövde göre, innan allt blev allvarligt.. Jag ville gärna också ut, ta en öl och njuta av sommaren men jag ville hellre vara gravid och få njuta av det, det var ju helt underbart!I vecka 8+ åkte vi och berättade för mina föräldrar och min systers familj. Dom blev så glada! Dom anade ingenting :) Han var med och ville berätta, jag visste att han inte ville egentligen för som han sa så va det så tidigt, han ville vänta tills dom rekommenderade att berätta i vecka 12, men jag ville ifall något skulle hända så skulle dom va insatta och vi skulle slippa berätta o. Varför vi skulle va ledsen.I vecka 10+ gick vi på ett andra ultraljud för att se hur den utvecklats. Armar, ben, huvud syntes och den rörde sig :D det va helt fantastiskt att se! Jag skulle kunna tittat hela dagen om jag fick och jag tittade på han, och han log :D jag tänkte att nu fattade han också, vi skulle bli föräldrar till VÅRAT barn som låg i min magen :D Detta var på onsdagen...På torsdagen visade jag mina föräldrar dom bilderna och jag va så lycklig, visst stressad över jobb men jag kände att det skulle lösa sig och om två veckor skulle vi få berätta för alla våra närmaste. Jag längtade så.På fredagen var han ute med jobbet igen, jag var och firade min pappas födelsedag på kvällen, men han valde att gå och festa, vilket jag förstod, det var afterwork me jobbet och ett avtack för en som skulle sluta. Ska erkänna att jag var lite putt för att jag ville också hitta på något, men orkade inte, jag var för trött så jag hyrde filmer som jag inte såg för att jag blev så trött. Jag samsade till honom, kollade om han hade trevligt-inget svar. Jag smsade honom och sa godnatt- inget svar. Jag smsade honom att han skulle väcka mig när han kom hem så att vi kunde kramas-inget svar. Jag smsade honom när jag vaknade kl 2.30 och frågade om jag skulle hämta honom eftersom jag ändå va vaken- inget svar, så jag ringde, tänkte att han inte hörde mobilen eller va lite för ofokuserad för att kunna smsa- men han skulle prompt gå hem. Kl 3 kom han hem. Jag var trött och irrriterad, kände mig ledsen och avvisad för att han ignorerat mig hela kvällen. Och jag fick knappt ett hej och godnatt, och absolut ingen godnattpuss, för som han sa så luktade han sprit och rök.På lördagen tänkte jag att jag skulle sura lite, visa att jag var missnöjd med gårkvällen för att han inte ens kunde skicka ett sms... Han sa inte mycket den morgonen... Jag fick ingen puss nu heller... Och ja blev mer ledsen och irritera. Jag skulle iväg och träffa min mamma och ringde och bestämde tid me henne. När jag la på undrade han när jag skulle komma hem, för att vi behövde prata..."Vi behöver prata"... Hur många vet vad det betyder? Det kändes inte rätt sa han... Jag är inte rätt person för honom att skaffa barn med... Han vill ta bort det... På 10 minuter har allting ändrats... Han vill inte det här och inte med mig... Från att ha varit så rätt till så fel- hur kan det hända? Känslorna hade förändrats och han hade vetat det en tid... Utan att ha sagt något. Vi hade lovat varandra sen första början 3,5 år tillbaka att alltid säga om något kändes fel så att den andra personen skulle få en chans!Jag fick aldrig en chans... Jag hade varit så naiv... Trott att allt var bra och att vi skulle lösa detta för att detta va vad vi ville just nu. Vi ville ha ett barn, ett långt liv tillsammans...Nu står jag inför ett val... Att behöva avbryta en efterlängtad och planerad graviditet eller att bli ensamstående mamma och kämpa mig upp igen ....Hur kan livet vända så tvärt utan att man själv såg det...?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har det gått nästan 4 veckor sedan de hemska ordet kom ut från hans mun... I fyra veckor har jag kämpat med sorgen över ett helt underbart förhållande som tagit slut utan att jag ens fick en chans.. Han tog beslutet själv och han valde den vägen s...

Ännu en negativ månad. Jag vill verkligen inte vara den som klagar och tycker synd om sig själv, men det var just därför som jag började skriva, för att få ut mina tankar och känslor utan att det ska svämma över,Var inne på en väns FB, och det finns ...

Idag är det 1 år sedan jag och min sambo bestämde oss för att sluta med preventivmedel för att försöka skaffa ett barn. Jag har i hemlighet önskat mig så länge att bilda en familj, fast i verkligheten jag aldrig trodde det skulle hända. Inte p.g.a. ...