Ännu en negativ månad. Jag vill verkligen inte vara den som klagar och tycker synd om sig själv, men det var just därför som jag började skriva, för att få ut mina tankar och känslor utan att det ska svämma över,Var inne på en väns FB, och det finns så mycket bilder och kommentarer om hur hon längtar tills bebisen som ska komma, ska komma innan månadens slut.... Det är jättefina bilder, det är jättehärligt att se henne så glad och entusiastisk- vad skulle inte jag ha varit? Jag kan bara tänka mig att jag skulle vilja visa det ännu mer än va hon gör, jag hade velat skrikit ut det högt! Men... Det är som ett ämne som är tabu... Man ska vara glad, prata om sitt illamående, men jag kan ju inte då berätta om min oro.... Jag kan ju inte förstöra den glada nyheten och säga: "vad trevligt att ni ska ha barn, men för oss verkar det inte funka. Nä, vi kan nog inte få barn som de ser ut nu. Men jätte glad för eran skull"Är det fel att känna sig så som jag känner mig när jag ser allt? Jag blir glad för deras skull, men samtidigt blir det en påminnelse på mina egna drömmar som känns så långt borta.... Är det något fel att känna sig ledsen och vilja gå ut från rummet när ännu en vän berättar den glada nyheten och förklarar hur jobbigt det är att må illa. Jag skulle önska att jag fick må illa som ni! Jag vill bara gå ut ur rummet, stänga dörren och skrika och gråta okontrollerat. Jag vill bli hörd! Ja, jag är avundsjuk, klart jag önskar att det var jag och min sambo som glatt berättade för allt och alla att snart ska vi bli tre. Klart jag vill att det är mig alla kramar och frågar om det går bra, det är självklart MEN jag är inte heller känslokall, jag glädjs med dem, men känner också lite min egen smärta... Samtidigt vill jag inte heller bli behandlad som att man inte får prata om detta lyckoämne när jag är i närheten. Det är ju så det känns, det känns som att de som vet om min oro välja att inte prata om barn alls, överhuvudtaget. Varför är det så?En vän, som jag anförtrott mig åt sa att jag inte ska oroa mig, att det kommer att ske när det sker, att hon förstod mig och kunde känna de jag känner...??? Hur kan man det när varje människa är unik? Min rädsla, min oro, mitt liv... Nu väljer hon att inte prata om det, för att jag blev ledsen när jag berättade...nu finns det ingen som kan lyssna, och bara lyssna. Säg inget, gör inget, bara lyssna. Säg inget, gör inget, bara lyssna och hör va jag säger. Jag tycker inte illa om någon som det kanske låter här, det är bara min egen önskan som är ett tyst skrik inom mig varje dag...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har det gått nästan 4 veckor sedan de hemska ordet kom ut från hans mun... I fyra veckor har jag kämpat med sorgen över ett helt underbart förhållande som tagit slut utan att jag ens fick en chans.. Han tog beslutet själv och han valde den vägen s...

Jag har inte skrivit på länge, och jag hade bara gjort två inlägg :P tycker att dom inläggen säger mycket dock om hur jag kände för ett tag sedan. Jag var redo att börja en familj och ett liv med en man jag älskade. Jag trodde aldrig att jag kunde ...

Idag är det 1 år sedan jag och min sambo bestämde oss för att sluta med preventivmedel för att försöka skaffa ett barn. Jag har i hemlighet önskat mig så länge att bilda en familj, fast i verkligheten jag aldrig trodde det skulle hända. Inte p.g.a. ...