Nu har det gått nästan 4 veckor sedan de hemska ordet kom ut från hans mun... I fyra veckor har jag kämpat med sorgen över ett helt underbart förhållande som tagit slut utan att jag ens fick en chans.. Han tog beslutet själv och han valde den vägen själv utan att inkludera mig. Sveket känns bara mer och mer. I fyra veckor har jag vänt ut och in på mig själv, varit upp och ner och tagit reda på, tänkt, på de alternativ som finns.

Första dagarna satt jag och grät nonstop. Jag förstod inte vad som hade hänt. Helt plötsligt ville han nye va med mig, vi hade setts varje dag i tre och ett halvt år, och nu helt plötsligt fick jag inte ens ett sms ifrån honom.

Ju mer tiden gått, ju mer har jag fått reda på. Han har känt att något inte stämt mellan oss lång tid innan allting hände.. Han berättade att det var känslor han sköt undan men ändå (!) så visste han att dom fanns där! Men utan att säga ett ljud till mig! Hur kan man bara där låta bli att dela med sin partner om sina tvivel? Jag gick omkring och trodde att allt var så bra, att vi var på väg in i vardagsrutiner bara och tro mig, jag berättade för honom hur jag kände och svaret jag fick var: "det är ju bra som vi har det."Kunde han inte nämnt nånting där? Att detta känns inte ok, vi kanske ska avvakta med att försöka få barn just nu??Jag känner mig mer och mer dum och naiv och blind-hur länge gick han och tänkte på detta? Hur många anade det utifrån?Alla vi sagt det till att han gjorde slut, chockas... Dom hade alltid sett oss som ett starkt och harmoniskt par.. Det trodde jag också.. Han lurade alla... Och jag var dum att tro på honom... När han sa att vi skulle va tillsammans en bra stund till... Att han aldrig skulle såra mig eller göra mig illa.. Det var inte sant.. Ingen har någonsin gjort mig så illa som han..

Dessa fyra veckor har handlat om att jag ska få gå vidare, åtminstone ett steg längre fram, han e redan klar och över vårat tre-åriga förhållande och en graviditet..Vi har setts, och vi har hörts på telefon/sms... Jag har haft jättesvårt att släppa honom, det vi hade och har... De senaste gångerna har varit lättare..Jag har varit på möten med kurator, psykolog, soc., skickat iväg jobbansökningar och kollat efter lägenhet. Varför vet jag egentligen inte... Jag vet faktiskt inte ännu hur det komma bli...

Han säger avbryt.. Det är inte så lätt... Detta ÄR och har alltid varit ett efterlängtat barn, och det var aldrig något jag sökte efter innan jag träffade han... Hade det endast handlat om att jag önskade ett barn så hade valet varit lätt... Så är inte fallet... Jag ville ha barn med en man jag älskade, såg en trygghet med, en framtid och en jag inte skulle kunna vara utan... Det var han...

Han säger att han önskar att jag avbryter för att det är det schysta mot barnet... Det är inte min dröm heller att låta ett barn växa upp mellan två människor vars förhållande inte existerar längre. Ingen trygghet i att ha mamma och pappa där jämt, men så finns det många som har växt upp och har skilda föräldrar som dom en gång sett tillsammans...

Han säger att det kommer att förstöra våra liv... Att han inte vill ha det för att för han är det inget liv..Jag är vilsen och splittrad än...

Praktiskt: än så länge varken jobb i höst endast i sommar, egen lägenhet (ja har underbara föräldrar som öppnat sitt hus för mig, som puschar mig och säger att jag är välkommen så länge jag vill och mer därtill), ingen stöttande partner...

Det är på det praktiska och materialistiska sakerna mitt huvud har fokuserat på... Väldigt mycket.

På senare tid har jag inte kunnat förnekat mina känslor för kämpen i min mage.. Japp, hen är ännu där och ser friskt ut :)

Hur kan jag ta hand om ett barn när jag faktiskt inte har allting redo i mitt liv för den? Hur kan jag behålla ett barn när dens pappa är den som sårat och förstört mig mest? Hur kan jag lita på att han inte vänder den ryggen också? Hur kan jag förneka mina känslor...?

Jag vet att om JAG väljer att behålla så ordnar sig det praktiska. Jag är ingen som slutar kämpar för att få ett jobb, jag är inte rädd för att ta vilket jobb som helst, jag har jobbat på McDonalds och som städare. Jag har precis gått en utbildning som borde ge mig mer att stå på. En lägenhet komma när det finns ekonomi, det kan bara ta längre tid. Jag vet att jag skulle göra allt för mitt barn! Ge den all den kärlek jag har och all den tryggheten som jag har!

Men... Om jag tar beslutet att jag vill behålla för att jag vill, så kommer han ändå att kräva mera av mig och min energi... Han kommer inte vara där under resten av graviditeten.. Han kommer inte att vara där under födelsen... Han kommer inte att vara där den första tiden och 24timmars jouren... Han kommer sen, och kräva tid med barnet för att då är det hans också... Men nu vill han inte ens ha det...Jag kan aldrig få ställa villkoren utefter vad jag behöver eller vill... Jag står och skriker i ett rum utan att bli hörd... Mitt liv är tomt... Ett efterlängtat barn måste kanske sluta sin kamp för att dens "pappa" inte vill vara med nu... Då måste jag kämpa... Å sedan kämpa igen och igen och igen...

Är det schyste mot ett barn?

Jag kommer aldrig få denna chansen igen... Tro mig, sveket och hålet i mig är så stort att det kommer krävas mycket för att jag ska våga lita på någon igen så, och ännu längre tid för att våga vara så sårbar igen..

Men jag är rädd... Jag är rädd för att jag måste avbryta.. Sörja ett barn som aldrig fick finnas... Läka i fred och bli någorlunda hel... Leva ett liv utan någonting i det...

Jag är rädd för att behålla... Behålla ett barn vars pappa inte vill ha den idag, men kommer ta sitt ansvar endast för att han måste... Måste kämpa för att både den och jag ska få må bra i livet och ge den allt jag kan... Behöva lämna ifrån mig en del av mig en längre period, en som JAG fått kämpa för, för att se på när en annan tjej tar över om ens för en stund... Rädd för att jag inte komma räcka till eller orka... Rädd för vad den ska behöva gå igenom bara för att jag nu har en relation till den...

Jag är så vilsen, förvirrad och rådlös ännu... Jag måste få kontakt med vad jag egentligen vill!! Ingen ska någonsin behöva få gå igenom detta!! Jag måste göra något drastiskt snart!

Jag är imorgon i vecka 14... På måndag, exakt fyra veckor sedan han vände upp och ner på min värld, så har jag bokat in en tid för ett avbrytande... Jag vet vet inte alls hur jag kommer göra då... Jag sörjer... Jag sörjer att jag ev. kan gå ut på måndag ur rummet och inte vara gravid längre... Som det är nu, så kan det bli båda... Och jag hoppas! För min skull! Att jag då vet vad jag gör och att jag gör rätt!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har inte skrivit på länge, och jag hade bara gjort två inlägg :P tycker att dom inläggen säger mycket dock om hur jag kände för ett tag sedan. Jag var redo att börja en familj och ett liv med en man jag älskade. Jag trodde aldrig att jag kunde ...

Ännu en negativ månad. Jag vill verkligen inte vara den som klagar och tycker synd om sig själv, men det var just därför som jag började skriva, för att få ut mina tankar och känslor utan att det ska svämma över,Var inne på en väns FB, och det finns ...

Idag är det 1 år sedan jag och min sambo bestämde oss för att sluta med preventivmedel för att försöka skaffa ett barn. Jag har i hemlighet önskat mig så länge att bilda en familj, fast i verkligheten jag aldrig trodde det skulle hända. Inte p.g.a. ...