Nu har det gått nästan 4 veckor sedan de hemska ordet kom ut från hans mun... I fyra veckor har jag kämpat med sorgen över ett helt underbart förhållande som tagit slut utan att jag ens fick en chans.. Han tog beslutet själv och han valde den vägen själv utan att inkludera mig. Sveket känns bara mer och mer. I fyra veckor har jag vänt ut och in på mig själv, varit upp och ner och tagit reda på, tänkt, på de alternativ som finns.

Första dagarna satt jag och grät nonstop. Jag förstod inte vad som hade hänt. Helt plötsligt ville han nye va med mig, vi hade setts varje dag i tre och ett halvt år, och nu helt plötsligt fick jag inte ens ett sms ifrån honom.

Ju mer tiden gått, ju mer har jag fått reda på. Han har känt att något inte stämt mellan oss lång tid innan allting hände.. Han berättade att det var känslor han sköt undan men ändå (!) så visste han att dom fanns där! Men utan att säga ett ljud till mig! Hur kan man bara där låta bli att dela med sin partner om sina tvivel? Jag gick omkring och trodde att allt var så bra, att vi var på väg in i vardagsrutiner bara och tro mig, jag berättade för honom hur jag kände och svaret jag fick var: "det är ju bra som vi har det."Kunde han inte nämnt nånting där? Att detta känns inte ok, vi kanske ska avvakta med att försöka få barn just nu??Jag känner mig mer och mer dum och naiv och blind-hur länge gick han och tänkte på detta? Hur många anade det utifrån?Alla vi sagt det till att han gjorde slut, chockas... Dom hade alltid sett oss som ett starkt och harmoniskt par.. Det trodde jag också.. Han lurade alla... Och jag var dum att tro på honom... När han sa att vi skulle va tillsammans en bra stund till... Att han aldrig skulle såra mig eller göra mig illa.. Det var inte sant.. Ingen har någonsin gjort mig så illa som han..

Dessa fyra veckor har handlat om att jag ska få gå vidare, åtminstone ett steg längre fram, han e redan klar och över vårat tre-åriga förhållande och en graviditet..Vi har setts, och vi har hörts på telefon/sms... Jag har haft jättesvårt att släppa honom, det vi hade och har... De senaste gångerna har varit lättare..Jag har varit på möten med kurator, psykolog, soc., skickat iväg jobbansökningar och kollat efter lägenhet. Varför vet jag egentligen inte... Jag vet faktiskt inte ännu hur det komma bli...

Han säger avbryt.. Det är inte så lätt... Detta ÄR och har alltid varit ett efterlängtat barn, och det var aldrig något jag sökte efter innan jag träffade han... Hade det endast handlat om att jag önskade ett barn så hade valet varit lätt... Så är inte fallet... Jag ville ha barn med en man jag älskade, såg en trygghet med, en framtid och en jag inte skulle kunna vara utan... Det var han...

Han säger att han önskar att jag avbryter för att det är det schysta mot barnet... Det är inte min dröm heller att låta ett barn växa upp mellan två människor vars förhållande inte existerar längre. Ingen trygghet i att ha mamma och pappa där jämt, men så finns det många som har växt upp och har skilda föräldrar som dom en gång sett tillsammans...

Han säger att det kommer att förstöra våra liv... Att han inte vill ha det för att för han är det inget liv..Jag är vilsen och splittrad än...

Praktiskt: än så länge varken jobb i höst endast i sommar, egen lägenhet (ja har underbara föräldrar som öppnat sitt hus för mig, som puschar mig och säger att jag är välkommen så länge jag vill och mer därtill), ingen stöttande partner...

Det är på det praktiska och materialistiska sakerna mitt huvud har fokuserat på... Väldigt mycket.

På senare tid har jag inte kunnat förnekat mina känslor för kämpen i min mage.. Japp, hen är ännu där och ser friskt ut :)

Hur kan jag ta hand om ett barn när jag faktiskt inte har allting redo i mitt liv för den? Hur kan jag behålla ett barn när dens pappa är den som sårat och förstört mig mest? Hur kan jag lita på att han inte vänder den ryggen också? Hur kan jag förneka mina känslor...?

Jag vet att om JAG väljer att behålla så ordnar sig det praktiska. Jag är ingen som slutar kämpar för att få ett jobb, jag är inte rädd för att ta vilket jobb som helst, jag har jobbat på McDonalds och som städare. Jag har precis gått en utbildning som borde ge mig mer att stå på. En lägenhet komma när det finns ekonomi, det kan bara ta längre tid. Jag vet att jag skulle göra allt för mitt barn! Ge den all den kärlek jag har och all den tryggheten som jag har!

Men... Om jag tar beslutet att jag vill behålla för att jag vill, så kommer han ändå att kräva mera av mig och min energi... Han kommer inte vara där under resten av graviditeten.. Han kommer inte att vara där under födelsen... Han kommer inte att vara där den första tiden och 24timmars jouren... Han kommer sen, och kräva tid med barnet för att då är det hans också... Men nu vill han inte ens ha det...Jag kan aldrig få ställa villkoren utefter vad jag behöver eller vill... Jag står och skriker i ett rum utan att bli hörd... Mitt liv är tomt... Ett efterlängtat barn måste kanske sluta sin kamp för att dens "pappa" inte vill vara med nu... Då måste jag kämpa... Å sedan kämpa igen och igen och igen...

Är det schyste mot ett barn?

Jag kommer aldrig få denna chansen igen... Tro mig, sveket och hålet i mig är så stort att det kommer krävas mycket för att jag ska våga lita på någon igen så, och ännu längre tid för att våga vara så sårbar igen..

Men jag är rädd... Jag är rädd för att jag måste avbryta.. Sörja ett barn som aldrig fick finnas... Läka i fred och bli någorlunda hel... Leva ett liv utan någonting i det...

Jag är rädd för att behålla... Behålla ett barn vars pappa inte vill ha den idag, men kommer ta sitt ansvar endast för att han måste... Måste kämpa för att både den och jag ska få må bra i livet och ge den allt jag kan... Behöva lämna ifrån mig en del av mig en längre period, en som JAG fått kämpa för, för att se på när en annan tjej tar över om ens för en stund... Rädd för att jag inte komma räcka till eller orka... Rädd för vad den ska behöva gå igenom bara för att jag nu har en relation till den...

Jag är så vilsen, förvirrad och rådlös ännu... Jag måste få kontakt med vad jag egentligen vill!! Ingen ska någonsin behöva få gå igenom detta!! Jag måste göra något drastiskt snart!

Jag är imorgon i vecka 14... På måndag, exakt fyra veckor sedan han vände upp och ner på min värld, så har jag bokat in en tid för ett avbrytande... Jag vet vet inte alls hur jag kommer göra då... Jag sörjer... Jag sörjer att jag ev. kan gå ut på måndag ur rummet och inte vara gravid längre... Som det är nu, så kan det bli båda... Och jag hoppas! För min skull! Att jag då vet vad jag gör och att jag gör rätt!

Jag har inte skrivit på länge, och jag hade bara gjort två inlägg :P tycker att dom inläggen säger mycket dock om hur jag kände för ett tag sedan. Jag var redo att börja en familj och ett liv med en man jag älskade. Jag trodde aldrig att jag kunde få vara så lycklig som med han, han var underbar och det som plågade mig var att jag inte kunde bli gravid och att min framtid i yrkeslivet var väldigt oklar. Det är den ännu men livet kan ta drastiska vändningar i en riktning man aldrig trott...Jag trodde att vi hade ett förhållande som få får uppleva. Vi hittade ännu på saker tillsammans, älskade att träffa våra familjer för min tyckte väldigt mycket om honom och jag tyckte otroligt mycket om hans :) vi hade en trygghet i varandra, en vardag och massa äventyr framför oss och vi års ville samma sak! Trodde jag...I mars i år plussade jag. Jag var gravid! Det blev en sådan chock då jag verkligen trodde att det inte skulle funka, och inte han heller... Jag förstod inte att det var sant! Jag blev orolig, jag har ju inget säkert jobb mer än över sommaren, men jag skulle inte ge upp. Jag skulle hitta något! Han ville inte ta till sig nyheten, men han sa att han inte ville få upp förhoppningarna för att de ännu va så tidigt, det kunde ännu försvinna. Jag accepterade detta. Jag hade ju själv svårt att förstå å tajmingen va lite Kinas, men inget vi bet kunde fixa tillsammans.Vi gick och fick det bekräftat i vecka 7+, jag var orolig och tog flera tester för att se att den inte försvann. Jag kunde inte hålla mig utan berättade för några vänner, och allt eftersom blev nyheten mer och mer verklig! Jag kollade upp varje dag:vad händer nu? Hur utvecklas den? Vad ska jag tänka på?Jag försökte bjuda in honom, berätta att jag mådde illa, att jag var helt slut och trött om dagarna, och att jag verkligen hoppades att jag inte skulle göra något fel och mista den... Han lyssnade, men tog ändå avstånd... Jag förstod nye varför, men lät det va, han skulle ju få smälta allt i sin takt, det är ju en stor händelse i livet.Han var ute med jobbet flera gånger, svarade inte på sms och kom hem sent, klart jag blev irriterad men. Tänkte att detta va något han behövde göre, innan allt blev allvarligt.. Jag ville gärna också ut, ta en öl och njuta av sommaren men jag ville hellre vara gravid och få njuta av det, det var ju helt underbart!I vecka 8+ åkte vi och berättade för mina föräldrar och min systers familj. Dom blev så glada! Dom anade ingenting :) Han var med och ville berätta, jag visste att han inte ville egentligen för som han sa så va det så tidigt, han ville vänta tills dom rekommenderade att berätta i vecka 12, men jag ville ifall något skulle hända så skulle dom va insatta och vi skulle slippa berätta o. Varför vi skulle va ledsen.I vecka 10+ gick vi på ett andra ultraljud för att se hur den utvecklats. Armar, ben, huvud syntes och den rörde sig :D det va helt fantastiskt att se! Jag skulle kunna tittat hela dagen om jag fick och jag tittade på han, och han log :D jag tänkte att nu fattade han också, vi skulle bli föräldrar till VÅRAT barn som låg i min magen :D Detta var på onsdagen...På torsdagen visade jag mina föräldrar dom bilderna och jag va så lycklig, visst stressad över jobb men jag kände att det skulle lösa sig och om två veckor skulle vi få berätta för alla våra närmaste. Jag längtade så.På fredagen var han ute med jobbet igen, jag var och firade min pappas födelsedag på kvällen, men han valde att gå och festa, vilket jag förstod, det var afterwork me jobbet och ett avtack för en som skulle sluta. Ska erkänna att jag var lite putt för att jag ville också hitta på något, men orkade inte, jag var för trött så jag hyrde filmer som jag inte såg för att jag blev så trött. Jag samsade till honom, kollade om han hade trevligt-inget svar. Jag smsade honom och sa godnatt- inget svar. Jag smsade honom att han skulle väcka mig när han kom hem så att vi kunde kramas-inget svar. Jag smsade honom när jag vaknade kl 2.30 och frågade om jag skulle hämta honom eftersom jag ändå va vaken- inget svar, så jag ringde, tänkte att han inte hörde mobilen eller va lite för ofokuserad för att kunna smsa- men han skulle prompt gå hem. Kl 3 kom han hem. Jag var trött och irrriterad, kände mig ledsen och avvisad för att han ignorerat mig hela kvällen. Och jag fick knappt ett hej och godnatt, och absolut ingen godnattpuss, för som han sa så luktade han sprit och rök.På lördagen tänkte jag att jag skulle sura lite, visa att jag var missnöjd med gårkvällen för att han inte ens kunde skicka ett sms... Han sa inte mycket den morgonen... Jag fick ingen puss nu heller... Och ja blev mer ledsen och irritera. Jag skulle iväg och träffa min mamma och ringde och bestämde tid me henne. När jag la på undrade han när jag skulle komma hem, för att vi behövde prata..."Vi behöver prata"... Hur många vet vad det betyder? Det kändes inte rätt sa han... Jag är inte rätt person för honom att skaffa barn med... Han vill ta bort det... På 10 minuter har allting ändrats... Han vill inte det här och inte med mig... Från att ha varit så rätt till så fel- hur kan det hända? Känslorna hade förändrats och han hade vetat det en tid... Utan att ha sagt något. Vi hade lovat varandra sen första början 3,5 år tillbaka att alltid säga om något kändes fel så att den andra personen skulle få en chans!Jag fick aldrig en chans... Jag hade varit så naiv... Trott att allt var bra och att vi skulle lösa detta för att detta va vad vi ville just nu. Vi ville ha ett barn, ett långt liv tillsammans...Nu står jag inför ett val... Att behöva avbryta en efterlängtad och planerad graviditet eller att bli ensamstående mamma och kämpa mig upp igen ....Hur kan livet vända så tvärt utan att man själv såg det...?